så blev jag fru. Efter ett års planering så stod jag där i slottskappellet och ungefär vid den här tiden så fick mig ett skrattbryt och grät när jag skulle säga efter prästen. All härlig glädje (och nervositet) bara rann ut mig och det hördes fniss bland gästerna. Ja, där stod jag och skrattade så att jag grät bort nästan all mascara. Ja, vad gör man inte för lite drama? :)

 

Nu 4 år senare sitter vi och myser och tittar på vår bröllopsfilm och njuter och tänker tillbaka på vilken underbar dag det var, hur fantastiskt det var att alla våra gäster tog sig till en annan stad bara att fira med oss, hur god maten var, vilket fint väder vi fick och hur lyckliga vi var då - och hur lyckliga vi är nu.

Tack alla fina vänner och all familj som firade med oss den där soliga Pingstafton 2009.

Stor kärlek!